BEHÖVS VERKLIGEN MILJÖARBETE?


Man skulle kunna säga att det finns två kategorier av miljöarbete, med en smal resp en vid definition.

Den smala definitionen.
Det innebär att "inte göra fel", att inte ge upphov till konkreta miljöproblem om de kan undvikas.
Det är denna smala definition som man brukar referera till när det gäller regler och också när det gäller God Jordbrukssed. Här har vi kommit ganska långt. I Sverige har rådgivningsprogram jämte regler och skatter och till en del bidrag hjälpt fram en någorlunda fördelaktig utveckling. Åtminstone har vissa nyckeltal förbättrats och det börjar märkas också i vattenmiljön.
När WTO talar om miljöhänsyn i produktionen är det denna smala definition som gäller.

Den vida definitionen.
Den skulle kunna sägas innebära en utveckling mot bättre "ekologisk effektivitet".  Förbättrad resurseffektivitet, lägre miljöpåverkan i det stora hela och i det långa loppet, men ändå förmåga att försörja en ökande global befolkning. Det har mer att göra med en utvecklingsriktning än med konkreta "problem".
Två aktuella och tunga referenser:

1. OECD har år 2002 gett ut ett policydokument "Sustainable Development". Man betonar där ett begrepp "decoupling", dvs frikoppling. Om världen ska kunna klara den produktionsökning (av varor och tjänster) som behövs både på grund av befolkningsökning och en önskad standardhöjning får inte produktionens miljöeffekter och resursförbrukning stiga i samma proportion. Den hittillsvarande relationen mellan produktion och miljöpåverkan måste förändras, frikopplas från dagens läge. Produktionen måste bli mera ekologiskt effektiv. OECD talar om både industri och jordbruk i detta officiella dokument, som måste ges stor tyngd. Det är världens ekonomiska motor som talar om utveckling mot uthållighet.

2.  Boken  ”Feeding the world”, av  Vaclav Smil. 2003.
Boken är en vetenskapligt grundad genomgång av livsmedelsbehov och produktionsmöjligheter med en riktpunkt 20 år framåt. Citat ur kapitlet ”Conditional Outlook”:

”Few great human challenges embody better this dynamic unity (danger – opportunity) than the worlds continuing quest for expanded food supply. Catastrophists dwell, not without a great deal of justification, on the first half of the whole, on dangers weakening the Earth´s capacity to feed additional billions of people. But by largely neglecting the second half they distort a more complex reality. They leave out the dimension that completes the image by going beyond apprehension and scares, and that reveals the opportunities renewing realistic hope.
There are no guarantees that we will succeed: irrational policies and misplaced priorities may lead us astray. Inaction, late action or misplaced emphasis may bring us plenty of future troubles. But we do have the tools needed to steer a more encouraging course, and, as I will try to demonstrate, there appear to be no insurmountable biophysical reasons why we could not feed humanity in decades to come while at the same time easing the burden that modern agriculture puts on the biosphere.
In short, the prospects may not be as bright as we might wish but the outlook is hardly disheartening. …”