JORDBRUK,
JORDBRUKSFORSKNING OCH MILJÖ.
Göte Bertilsson, 2007-03-25
Några av dagens aktuella ämnen:
Växthuseffekten. EU antar klimatmål, Al Gores presentation har blivit ganska allmänt känd. Biobränslen ses som en viktig framtidslinje.
Östersjön. Vad kan göras för att förbättra dess läge? Detta problem i vårt hörn av världen har motsvarigheter på andra håll.
GM-grödor. Försöksresultat presenteras som åtminstone späder på tveksamheten hos de redan tveksamma. Fast egentligen är det nog mest fråga om herbicidtolerans och den därmed följande herbicidanvändningen. Rachel Carsons Tyst Vår lyfts fram igen.
Bioenergi – jordbruket som en energiresurs.
Produktionsfrågor är inte lika aktuella. Det finns fortfarande krav på avställning av produktionsmark, vilket ju betyder att vi har ett åtminstone lokalt produktionsöverskott. Med dagens regler kan dock avställd mark till stor del användas för bioenergigrödor. Men världens spannmålslager krymper. Utredningar tyder på att världens livsmedelsproduktion bör ökas med 50% inom några decennier. Ett alternativ kan vara att konsumtionen styrs över till mycket större andel vegetabilier, men trenden är precis tvärtom. Och hur styra detta? Det är inte lätt att hitta effektiva styrmedel som inte är värre för samhället än det problem de ska avhjälpa. Det är svårt att se att jordbruket som helhet kan gå andra vägar än att öka sin produktion.
Men kommer man då inte i konflikt med miljön. Jo, jordbruk innebär alltid en miljöstörning.
Vad borde man göra?
Man borde hårdsatsa på att höja jordbrukets ”ekologiska effektivitet”, att finna metoder att öka produktionen och samtidigt vålla mindre ekologiska störningar. Men det är inte riktigt vad som sker. Man är präglad dels av den överskottsproduktion som några decennier varit rådande i Väst och dels av miljödiskussionen. Det är för mycket polarisering: produktionsstyrd och näringsfinansierad forskning å ena sidan och en samhällssatsning på utveckling av ekologisk produktion och speciella miljöprogram å den andra. Det innebär att det som egentligen skulle behövas, en satsning på att utveckla kunskap och teknik för att kombinera produktions- och miljömål, hamnar mellan stolarna. Visst finns det ansatser, t ex Mat 21, Odling i Balans och projekt med odlingssystemförsök, men det skulle behövas insatser av en annan storleksordning och med en vidare horisont.
Är det inte tillräckligt med branschens egna utvecklingssatsningar? ”Branschen” innefattar då såväl jordbruket som anknuten industriverksamhet, både insatsmedel och vidareförädling. Mycket har faktiskt skett bara det senaste decenniet. För att nämna några exempel: effektivare grödor och sorter, mer anpassad gödsling och bekämpning, en ny generation bekämpningsmedel, fånggrödor, hantering av jordpackningsproblemet. Och mycket förtjänstfullt arbete pågår på många håll. Trots det kvarstår det faktum att forskning och utveckling av produktionen ses som näringens ansvar. Och näringen, vilket gren det än gäller, måste ha något utbyte av detta för att fortsätta satsa, antingen som större inkomster eller lägre kostnader. I den mån man arbetar med sidofrågor som miljö- och resurseffektivitet utan lönsamhet inom rimlig tid gör man det trots systemet, inte på grund av systemet. På det sättet nås ingen fokusering.
Det ekologiska jordbruket har nackdelen av en lägre och dyrare produktion. Det är en intressant produktionsnisch som växer, men det är få som på allvar tror att vi kan försörja en växande världsbefolkning med högre standard och samtidigt försaka både mineralgödsel, bekämpningsinsatser och kraftfulla växtförädlingsverktyg. Och om ekologisk drift som den nu definieras skulle växa till 30% av arealen finns ju ändå 70% av ”vanligt” jordbruk kvar. Löser man då miljö- och resursproblem med ekologiskt jordbruk? Är det bättre än vårt vanliga jordbruk? Det finns olika svar beroende på hur man väljer att mäta och räkna, vad man gör för jämförelser och hur man betonar olika frågor. Vad gäller kemikalieanvändning har det ett stort plus, för andra miljöfaktorer är det mera tveksamt. Jordbruksmark globalt sett är en begränsad resurs, liksom vattentillgången. Ekologiskt jordbruk utnyttjar dessa begränsande resurser sämre än ett väl drivet vanligt jordbruk. Det ger lägre produktion på samma yta och med samma vattenresurs.
Det har sagts att forskning i ekologiskt jordbruk visar vägen också för det vanliga jordbruket. Det är mest en from förhoppning. Åtminstone missar man stora möjligheter när man har så stora dogmatiska begränsningar som dagens regler. Det är just ”ekologiska produkter” som blir målet, inte produktion i allmänhet.
Var kan vi hamna?
Om vi fortsätter den ”polariserade vägen”, med näringsfinansierad, ”kommersiell” utveckling å ena sidan och samhällsstödd ”ekologisk” eller snävt miljöinriktad å den andra, är följande utveckling logisk.
70-80 % av jordbruksproduktionen kommer från maximerande och kostnadsminimerande enheter. Man vill nog gärna vara långsiktig i sin odling, men detta sitter trångt om det ger kortsiktiga kostnader. Man maximerar resultatet inom de ramar som lagarna (och kontroll av efterlevnaden) medger. Miljöarbete som ger kostnader minskar konkurrenskraften och blir svårt. Dessutom finns ju ingen kunskap att hänga upp frontinriktat förbättringsarbete på. Man kommer att stanna vid ”Good Agricultural Practice”, i bästa fall.
20-30 % av produktionen kommer från ekologiska enheter,kanske främst av två typer: djurproduktion i mellanbygder och grönsaksproduktion, särskilt i städernas närområden. Sedan behövs en foderproduktion för de ekologiska djuren och naturligtvis specialföretag med olika inriktning.
Emellertid är ju detta en mindre del av arealen. Där är det säkerligen åtminstone ett trevligare och mer varierat landskap än det som blir följden av den ”maximerande” driften. Men denna tudelning löser inte våra framtidsproblem.
En vision.
En landsbygd med effektiva jordbruksenheter som har hög och resurseffektiv produktion. Teknik, positionering och automatisering utnyttjas till att ändå hålla landskapet varierat. Ca en tiondel av ytan tillåts vara lämplig ”natur”. På odlingsarealen utnyttjas teknik till att främja omväxling och mångfald. Kanske odling i maskinanpassade remsor med olika grödor. Kanske blandgrödor som ger synergieffekter vad gäller att hålla skadegörare borta. Dagens marknadshinder för blandgrödor har övervunnits genom anpassad teknik. Mixen och placeringen av grödor har utformats med tanke på att befordra biologisk mångfald och motverka sjukdomar och skadedjur. Mindre stråk, fältkanter etc avsätts för växter som på olika sätt positivt samverkar med dessa mål.
Energi- och industrigrödor ses som en del i växtföljden. Starkt ogräskonkurrerande grödor ( t ex hampa) är en del av växtföljden. Nya utvecklas.
Bekämpning används, men restriktivt. Bekämpningströsklarna är justerade till att innefatta en allmän kostnad/risk på säg 300 kr/ha per bekämpning. Det betyder att åtgärden ska ge minst 300 kr i netto för att kunna motiveras. Glyfosat eller dess efterföljare används för att spara jordbearbetning och för anpassad ogräskontroll, men inte schablonmässigt. En restriktivare och starkt målinriktad bekämpning har i hög grad reducerat resistensutvecklingen.
Fånggrödor och reducerad/anpassad jordbearbetning sparar mull i marken och minskar kväveförluster, koldioxid från marken och drivmedelsåtgång.
Växtnäringen tillförs anpassat och effektivt. Dock utnyttjas biologisk kvävefixering där det passar in, och det gäller särskilt kvävefixerande grödor som direkt ger en produkt (trindsäd av olika slag, grovfoder).
Nya sorter och nya grödor, delvis framtagna med GM-teknik, ger nya möjligheter. Exempel: flerårig spannmål resp oljeväxt, speciella marktäckare/fånggrödor för ogräsbekämpning.
Dagens verklighet i Europa.
Till en del arbetas det mot ovanstående vision. Miljöprogram med betalning för åtgärder och EU-stöd med tvärvillkor ger en viss styrning i den riktningen.
Emellertid saknas ett sammanhållet FoU-arbete och tillämpat utvecklingsarbete. Tyvärr är det bara mycket lite av den forskning som sker inom ekologiskt jordbruk som kan tillämpas utanför denna produktionsnisch. T ex blir en så allmän fråga som växtföljder inom den ”ekologiska ramen” helt präglad av kväveförsörjning och ogräskontroll. Om man får använda kvävegödsling och bekämpa åtminstone i vissa fall mister ”ekologiska” försöksresultat sin tillämpbarhet.
Näringen bedriver en hel del forskning på effektivt utnyttjande av både växtnäring, bekämpning och nya växtsorter osv. Men det blir isolerade förbättringsåtgärder och inte en del av en systemutveckling. De blir också av naturliga skäl fokuserade på antingen insatsvaror eller själva jordbruksprodukten. Det finns ingen naturlig motor för utveckling av produktionssystem.
Ett problem är att i den politiska/ekonomiska diskussionen ses också ovannämnda program med skepsis. ”Stöd” ska arbetas bort. Det är fri konkurrens på världsmarknaden som ska gälla. Det som den diskussionen missar är att jordbruk är mera än själva saluprodukten. Det är också långsiktiga produktionsmöjligheter (markvård), landskap och miljö.
En vision till.
”Visionen” är accepterad, som ett mål att arbeta mot.
Ungefär samma medel som i dag används för att styra i den riktningen, dock finns något tillägg för den reducerade bekämpningen
Tre betydande steg ledde till en fördelaktig utveckling: