KALKYL FÖR LÅNGSIKTIG FOSFORGÖDSLING

Henrik Nätterlund¹ och Göte Bertilsson²

¹HIR Malmöhus AB, Borgeby Slottsväg 11, 237 91 Bjärred

²Greengard AB, Ålstorps Byväg 16, 24495 Dösjebro

E-post: henrik.natterlund@hushallningssallskapet.se, bertilsson@greengard.se

Sammanfattning

Den kalkyl som tagits fram för att belysa långsiktiga (>10 år) konsekvenser av fosforgödsling visar att en 5-årig växtföljd med höstraps och stråsäd bör gödslas enligt underhållsprincipen i fosforklass III (P-AL 6) på lång sikt. Raps och vårsäd ska prioriteras framför höstsäd. Från klass IVB (P-AL 12) och uppåt är det mest lönsamt att skippa gödslingen helt under de första 10 åren. Men efter denna period har P-AL sjunkit så mycket att raps och vårsäd måste gödslas. Ligger man i klass II är det lönsamt att ligga 5 kg/ha i överskott redan från start. I en växtföljd med sockerbetor vart sjätte år blir gödslingsnettot positivt redan efter det första växtföljdsomloppet vid P-AL 8 som utgångsläge. Det beror på att grundskörden för betorna reduceras kraftigt när P-AL sjunker p.g.a. utebliven gödsling.

Inledning och bakgrund

Fosfor är ett växtnäringsämne som fordrar långsiktig bedömning. Det beror på att gödslingen både har en direkt skördepåverkan och samtidigt bygger upp markens fosforinnehåll vilket påverkar grundskörden för respektive gröda. Hur responsen ser ut varierar med grödval, markens fosforstatus, skördenivå, pris, fördelning av gödseln i växtföljden och inte minst tidsperspektivet.

I dagsläget ligger många växtodlingsgårdar på 5-10 kilo i årligt fosforunderskott per hektar. Frågan är om detta underskott är hållbart på sikt eller om skördarna och inte minst ekonomin kommer att försämras? Detta har föranlett ett projekt, finansierat av svensk växtnäringsforskning, där den långsiktiga fosforgödslingen studeras med avseende på skörd, ekonomi och förändring av P-AL för två olika växtföljder (med och utan sockerbetor).

En kalkyl ger skenbart precisa värden. Men det är viktigt att ha med sig att det finns många osäkerheter. Bakgrundsfakta och försöksresultat är mycket varierande och i många fall gamla. P-AL tycks fungera ganska bra, men det är också så att det finns oförklarliga eller åtminstone oväntade förändringar i enstaka försök. Vidare har vi fosfor i alven, vilket påverkar många försök och odlingsplatser och det kommer inte med i denna kalkyl.

Vad vi kan arbeta med i kalkylen är försöksdata som siffror för skörd och P-AL. Det finns också andra förhållanden av ekonomiskt och praktiskt intresse, t ex mognadstid och jämnhet. En svag fosforbrist kanske inte märks i skörden, men kan betyda en försenad mognad och ojämnt bestånd, och det är viktiga faktorer i dagens jordbruk.

Miljöfrågan måste nämnas. Det finns samband mellan jordens fosforstatus och risken för förluster till vatten. Det tycks som om ett kritiskt område är P-AL 10 (klass IVA). Däröver ökar förlustriskerna betydligt. Av miljöskäl ska inte markens fosfortillstånd hållas onödigt högt. Men det verkar som om miljö och jordbruksekonomi kan gå väl ihop om det sköts rätt.

Material och metoder

Beräkningsprincip

Vi börjar med en viss gödslingsnivå (kan fördelas på olika sätt inom växtföljden). Sedan utförs beräkning av skörd, ekonomi och fosforbalans, samt resulterande förändring i P-AL för detta år. Detta bildar ett nytt underlag för år 2. Detta fortsätter sedan från år till år. Kalkylen kan i sitt nuvarande skick hantera växtföljder på fyra, fem eller sex år och sex omlopp kan köras. Som mest behandlas alltså 36 år.

Det finns plats för sex varianter av gödsling varav ett alltid skall vara noll kg fosfor. Jämförelsen sker sedan mot detta nollalternativ. Varje gödslingsvariant körs utan förändring under alla år, d.v.s. det förutsätts att exakt samma gödsling utförs på sikt. Output är gödslingsekonomi jämfört med nollgödsling samt skördevärde och utveckling av P-AL. Resultatet redovisas som matriser omfattande alla omlopp och gödslingsnivåer som ger en bra överblick vad som händer under de olika omloppen.

Grund för beräkningarna

Försökssambanden som används finns i Naturvårdsverkets rapport 5518. Där uttrycks sambandet som ”skördeökning för ersättningsgödsling” vid olika P-AL. Där finns också samband mellan P-AL och grundskörd. För sambandet mellan fosforbalans och ändring i P-AL används som grund faktorn 0,25. Men för negativa balanser (utarmning) modifierats så att faktorn ökar vid höga P-AL och minskar vid låga P-AL. Vidare är följande begränsningar inlagda i beräkningen:

• Över givan 25 kg fosfor räknas halv skördeökning, och över givan 30 kg är skördeökningen noll.
• Över P-AL 10 räknas ingen ytterligare grundskördeökning.

Upplägg

Vi har valt att koncentrerar oss på två växtföljder med en viss fördelning av olika fosforgivor, se tabell 1. Vi utgår dessutom från olika P-AL vid start. Resultatet presenteras sedan som gödslingsekonomi i kronor per hektar (kr/ha). Även förändringen av markens P-AL presenteras för de olika gödslingsstrategierna.

Tabell 1. Fördelning av fosfor i två olika växtföljder med och utan sockerbetor.

Fördelning av fosfor (kg/ha)
Alt./gröda	1	2	3	4	5	Alt./gröda	1	2	3	4	5
Vårkorn	15	0	25	30	30	Höstvete	5	0	15	30	25
Höstraps	25	25	30	30	30	Höstvete	5	0	15	30	20
Höstvete	0	0	10	30	20	Sockerbetor	25	30	30	30	30
Havre	15	0	25	30	25	Vårkorn	15	0	30	30	30
Höstvete	0	0	15	30	20	Höstvete	0	0	10	30	20
Medel	11	5	21	30	25	Höstraps	20	0	30	30	30
Balans	-10	-16	0	9	5	Medel	10	5	22	30	26
						Balans	-10	-27	0	8	5

Resultat och diskussion

Växtföljd med höstraps

I figur 1 presenteras nettot (kr/ha) vid olika gödslingsstrategier jämfört med nollgödsling för en växtföljd utan sockerbetor men med raps (angiven i tabell 1). Utgångsläget är P-AL 6 (klass III). De fem första åren (första växtföljdsomloppet) är det mest lönsamt att snålgödsla jämfört med nollgödsling eftersom fosforn är för dyr för att hålla uppe P-AL. Men även gödsling i balans (bortförsel) hävdar sig bra redan kortsiktigt eftersom rapsen svarar bra på fosfor. Att gödsla mer än bortförsel blir för dyrt kortsiktigt. På längre sikt är gödsling enligt bortförsel att föredra, men även svag uppgödsling (+5 kg/ha) står sig bra. Snålgödslingen straffar sig på sikt eftersom främst raps och korn tappar i grundskörd då fosforklassen sjunker rejält med nollgödslingsalternativet efter 10 år, se figur 2.

Om utgångspunkten istället är P-AL 12 (klass IVB) blir bilden en helt annan. Här går det bra att tära rejält under 15 års tid och till och med skippa gödslingen helt under de 10 första åren. Men sedan är det dags att börja gödsla alla grödor utom höstvetet för att inte tappa ekonomiskt.

Är utgångsläget P-AL 4 (stark klass II) är det lönsamt att gödsla något över bortförsel redan från första växtföljdsomloppet eftersom både raps och vårgrödor svarar bra på gödslingen när fosforklassen är så pass låg. När P-AL ligger så här lågt är riskerna med för låg fosforgödsling dessutom större jämfört med om fosforn ligger i klass III eller högre. Hamnar vi under P-AL 4 tappar alla grödor i grundskörd i växtföljden.

Figur 1. Ekonomiskt netto för olika gödslingsstrategier i en femårig växtföljd med raps jämfört med nollgödsling. P-AL 6 från start.

Figur 2. Förändringen av P-AL med tiden vid olika gödslingsstrategier i en femårig växtföljd med raps. Utgångsläget är P-AL 6.

Växtföljd med sockerbetor

När sockerbetor finns med vart sjätte år ökar fosforbehovet i växtföljden. Betorna tappar flera tusen kronor per hektar i grundskörd redan första året om de inte fosforgödslas då P-AL är 8 (stark klass III) vid start. Eftersom betor svarar bra på ersättningsgödsling ända upp till P-AL 10 enligt de flesta försöken, blir gödslingsnettot enligt figur 3 positivt redan efter det första växtföljdsomloppet på 6 år. Det verkar som att gödsling enligt bortförsel eller något mer ger den bästa lönsamheten långsiktigt i en stark klass III.

Om utgångsläget ändras till P-AL 12 är det inte lönsamt att gödsla någon fosfor de första 6 åren, men sedan måste betorna gödslas eftersom P-AL sjunkit under 10. Om tidsperspektivet är 20 år skall alla grödor fosforgödslas. Det går dock bra att tära på förrådet med ca 10 kg/ha och år där betor, raps och korn prioriteras i nämnd ordning. Vid en riktigt låg fosforklass, t ex P-AL 4, är det mycket god lönsamhet att gödsla mer än bortförsel redan från första växtföljdsomloppet.

Figur 3. Ekonomiskt netto för olika gödslingsstrategier i en femårig växtföljd med sockerbetor jämfört med nollgödsling. P-AL 8 från start.

Några preliminära slutsatser

Beräkningssystemet är, liksom alla andra beräkningar, helt avhängigt av de ingångsdata man använder. Siffrorna ovan blir annorlunda om reviderade försöksdata används, och de ska inte ses som en ”ny rekommendation”.

Att underhålla med ersättningsgödsling över växtföljden är en säker satsning så länge man inte ligger onödigt högt i P-AL. Det kan synas vara skillnad mellan konkreta optimala givor i resultatmatriserna, men i kronor är differensen ofta inte stor.

I en växtföljd ska man prioritera de mest fosforkrävande grödorna i ordningen: potatis, majs, sockerbetor, oljeväxter, vårsäd, höstsäd, vall. I en växtföljd med raps och spannmål som ska underhållas med 20 kg fosfor är det bäst att ge rapsen full giva (30 kg fosfor) och motsvarande mindre till spannmålen. Emellertid kan detta överspelas av kombisåddseffekter etc.

Angående tolkning

När man ser på resultatmatriserna är det viktigt att tänka på att man för ekonomin jämför med nollgödsling och att siffran gäller om man följt samma gödsling hela tiden. Man får inte en direkt detaljanvisning utan snarare perspektiv på vad som kan ske. Grundskörde-sambanden följer beräkningen. Om vi arbetar med korn och skörden 6000 kg/ha får man en grundskördeökning om man gödslar upp från P-AL 3 till 6.

Referenser

Göte Bertilsson, Håkan Rosenqvist, Lennart Mattsson. 2005. Fosforgödsling med perspektiv på miljömål. Naturvårdsverkets Rapport 5518.

Jordbruksverket 2011. Riktlinjer för Gödsling och Kalkning.

Försöksdata från Hushållningssällskapet Malmöhus samt SLU:s försöksdatabas.