Långsiktighetsparadoxen.

Långsiktighet lönar sig men går inte att räkna hem i kortsiktig ekonomi.

Exempel: en bra växtodlare, det har länge varit självklart att halm och skörderester går tillbaka till marken. Skördevärde i snitt 10000 kr/ha.

Men nu öppnar sig en möjlighet att sälja halm till bioenergi för ett pris av 20 öre per kg utöver kostnad för växtnäring och bärgning. Han kan leverera 3000 kg per ha och år.

Mullhalten är 1,6 % kol och egentligen borde han vårda mullhushållningen. Och han är omsorgsfull och tänker i växtföljdsomlopp på 5 år, Vi ser på siffror för det sista året i varje omlopp.

2012-2016

Att sälja halm ger merinkomsten 600 kr. Mullhalten sjunker till 1,56 och det kostar 240 kr i minskad skördeinkomst.

Men bäst ekonomi och konkurrenskraft får han om han säljer halm. Så får det bli.

2017-2021

Det blir precis samma resonemang. Det är bäst ekonomi att sälja halm. Kolhalten blir 1,52%.

2022-2026

Fortfarande är det så att han får en merinkomst av 600 och förlorar 240 per år under perioden.

Han får bäst ekonomi och konkurrenskraft genom att sälja halm.

Men – jämför vi med utgångsläget 2012 är han nu i ett läge att han förlorar 720 kr i skörd för att han sålt halm för 600 kr.

Han har minskat produktionsförmågan i sin mark med mer än 7%. Var det meningen?

Driver man kortsiktig konkurrenskraft för hårt kan resultatet bli fel och på sikt katastrofalt.

Ändå har man i exemplet varit berömvärt långsiktig och räknat på 5-årsperioder