En bok: Svart jord.  Gunnar Lindstedt, Frank förlag, 2008.

 

Undertitel: kommer jordbruket att leverera vårt dagliga bröd när oljan sinar?

 

Det är en bok som rör sig mellan Black Earth Farming i Ryssland, svensk jordbruksutveckling, ekologiskt jordbruk och jordbruket i USA. Den är intressant och nästan spännande, för den kommer nära både jordbrukare och andra aktörer.

 

Den ställer väsentliga frågor:

Är storskaligt ”agrobusiness-jordbruk” den framtid vi behöver och vill ha?

Vad innebär utvecklingen för landsbygden?

Hur går det med miljö, resurser och uthållighet?

 

Boken uppehåller sig kring två motpoler: det verkligt storskaliga i Ryssland och USA och det småskaliga i form av ekologiskt jordbruk i Sverige och de privata odlingslotterna i Ryssland.

 

Men en annan jordbrukstyp behöver föras in i diskussionen, den som representeras av bra svenska familjejordbruk. Där kan man se en både ekologisk och ekonomisk framtid, för jordbrukarna och för samhället.  Men det finns en förutsättning, att det får hjälp att klara priskonkurrens från ”Agrobusiness” när det är överskott på världsmarknaden. Och det skulle inte vara för att stödja en ineffektivare produktion utan för att kompensera merkostnader för t ex gödselskatt och djurbestämmelser så länge omvärlden inte har dessa. Fri handel bör enligt ekonomivetenskapen innebära man på något sätt justerar för produktionens sidoeffekter, s k externaliteter, annars styr frihandelns ”osynliga hand” helt fel.

 

”Svart jord” ger slående exempel på vad ohämmad business kan leda till i djurproduktionen när ingen hänsyn tas till sidoeffekter vad gäller djuromsorg och miljö.

 

Undertiteln ” Kommer jordbruket att leverera vårt dagliga bröd när oljan sinar? ” tas upp på olika ställen i boken. Det är en väsentlig fråga men bokens behandling av den leder inte framåt på något sätt. Energin för mat på bordet blandas samman med energin för jordbrukets odling, och det leder till helt fel slutsatser. Flera recensenter citerar att det moderna jordbruket kräver 10 kcal energi för att producera 1 kcal. Och syftningen blir på det som händer på åkern. Det behövs en mer detaljerad redovisning av hur energiförhållandena är för att kunna diskutera detta.

 

För Sveriges del ser bilden av livsmedelskedjans energiflöden ut så här (enhet TWh, miljarder kilowatttimmar per år):

 

Växtproduktionen (brödsäd, fodersäd, vallfoder, grönfoder, betor, potatis, grönsaker mm)

Förbrukning:

Totalt 13, varav el och drivmedel 5, tillverkning  maskiner etc 4, handelsgödsel 2

Produktion:

Växtprodukter från fält: energiinnehåll 55 (varav ca 35 är foderprodukter).

Energiförhållanden:  13 in och 55 ut ger ett utbyte av mer än 4 ggr insatsen

 

Djurproduktionen.

Förbrukning:

Allt utom foder 5, varav el och olja 3, byggnader 1.

Foder 41, varav 8 är köpfodermedel

Produktion:

Animalieprodukter totalt 6 (mjölk, ägg, kött)

Energiförhållanden, utom foder: 5 in, 6 ut, utbyte ca 1.

Energiförhållanden inkl foder: 46 in, 6 ut, utbyte ca 0,1.

Totalt växtodling+djurproduktion: 18 in 26 ut, utbyte ca 1,5

 

Livsmedelsindustri, förbrukning ca 19

Handel, distribution, förbrukning ca 20

Inköp, tillagning mm, förbrukning ca 40

 

Vi har nu kommit upp i en insats av ca 100 TWh, en betydande del av samhällets energianvändning vilket också nämns i boken . Jordbruket lämnade ifrån sig 26 enligt ovan. Men det blir avfall och svinn i alla de tre senare leden. Det är nog inte helt fel att anta att ca hälften går bort. Då får vi relationen att vi i matkedjan satsat 10 energienheter får att få 1 på bordet eller rättare, ner i magen.

 

Men när det nu ser ut så här, vad ska vi göra för att förbättra det hela? Det recept boken förmedlar blir att skippa handelgödseln och spara 2 TWh. Men det skulle innebära att växtproduktionen minskade med ca 20 TWh, medan alla andra energiinsatser finns kvar. Vad löser det?

 

Det är inget effektivt system ur energisynpunkt som ovan skisserats. Men problemen ligger inte på åkern (även om mycket kan förbättras där). Problemen ligger mycket i animalieproduktionen som till sin natur förbrukar mer energi än den producerar. Och sen förstås i resten av kedjan från bonde till bord.

 

Men visst har mänskligheten problem med detta. Och utvecklingen är på väg mot helt fel håll. Vi har ökad urbanisering som ökar livsmedelstransporter och försvårar cirkulation av avfall.

 

Det stora problemet med detta som blivit bokens huvudbudskap är att det blir fel information ut till samhället. Problemet är urbaniseringen och livsstilen, inte de produktionsmedel jordbruket använder. (Men visst behövs förbättringar i hur produktionsmedlen används. Det svenska jordbruket har utvecklats till något av en föregångare (www.greengard.se/landjämförelse.htm ), men också här behövs fortsatt utveckling samt hjälp  till denna svenska modell så den inte bortkonkurreras).

 

De detaljerade energisiffrorna om jordbruket ovan har hämtats från Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift 1995 nr 6: Jordbrukets energibalans, Hans-Erik Uhlin. Den är ju något gammal men är unik i att den skiljer på växtodlingen och djurproduktionen. Sedan dess har utvecklingen i jordbruket gått i en energieffektivare riktning. Energisiffrorna är bruttoenergi, alltså inkluderande energiproduktionens energikostnader.

Siffrorna för övriga sektorer kommer från www.livsmedelssverige.org

 

Aktuellare data för specifika gårdar finns på www.odlingibalans.com , beräkna nyckeltal. Där redovisas bl a energikvoten för gårdarnas spannmålsproduktion. Den ligger i allmänhet mellan 6 och 9. Energiutbytet är alltså 6-9 ggr större än insatsen. De som läst Svart jord har uppfattat att den är 0,1.

 

Det är synd att denna felinformation uppstår, och jag undrar om det är författarens avsikt. Boken borde ha ett angelägnare budskap än så: hur ska samhällets försörjning och jordbrukets uthållighet garanteras för framtiden? Det finns en del hoppfulla trender, t ex den svenska modellen, men som helhet är utvecklingen i världen bekymmersam (ökande befolkning och urbanisering, ökande genomslag för ”agrobusinessvaror” delvis med WTOs hjälp).

 

Till sist något om vad som händer när ”oljan tar slut”. Nu är det främst gas som är aktuell för kvävegödseltillverkning. Men varken den eller oljan kommer att ”ta slut”. De blir bara dyrare.

Gödseltillverkningen tar i anspråk ca 2% av världens energiförbrukning så den är inte avgörande. Merskörden för rätt användning av ett kg kväve (energi motsvarande 1 l olja)  är i svenskt jordbruk i snitt minst 20 kg spannmål. Med denna grund kan man räkna på prisrelationer. Gödsling blir olönsam om oljepriset är bortåt 20 ggr högre än spannmålspriset. Men det finns en relation som håller: insats av energi som kväve i jordbruket producerar växtmassa som innehåller 6-9 ggr mer energi. Vid högre energipris blir detta förhållande också mer intressant. Mer solenergi bindes när skörden ökas.

Det är vidare viktigt att veta att för att tillverka kvävegödsel behövs tre råvaror: luft, vatten och energi av nästan vad typ som helst. Det behövs varken olja eller gas men det är mest ekonomiskt i dagens läge.